Våra barn!
Ja, barn och barn. De är ju alla vuxna och "utflugna". Här kommer en liten presentation av dem alla.
Vi börjar med Niklas som är född 1978. Det är han som är Stinas, Rasmus, Mios, Idas, Jonathans, Wilhelms, Loves, Elvis, Julias, Lillys, Charlies, Astrids och Vides pappa.,och bor så hiskligt långt bort.
Redan när han var 6 år så hade han bestämt att hans fru skulle vara mörkhårig, han var ju van med mörkhåriga tjejer eftersom både jag och hans syster var det. Och så blev det. Kajsa Niklas fru, är mörkhårig.
Sedan har vi Erika som är född 1981. Enda tjejen i sällskapet. Hon bor ju ganska nära, så det är oss hon ringer när TV flippat ur eller när nya lampor ska sättas upp. (Örjan tar då sin "handväska" dvs. borrmaskinen, det brukar vara så att den alltid måste med när vi besöker Erika.) Erika har alltid varit rolig. Träffar ni henne så be då att hon förklarar om man sitter framför eller bakom ratten på en bil. Hon blev mamma till Natalie i september 2006 och till Neo i juli 2009.
Örjans äldsta kille som bor en liten bit utanför Kungsbacka. Mathias o hans Jenny har en underbart trädgård där jag kan sitta i timmar, känns lite som en Italiensk trädgård. De har barnen Mathilda och Cornelia.
Nu är det Torbjörns tur att bli omskriven. Han är också född 1981. (Men Erika och han är inte tvillingar). Torbjörn är den där killen som hjälper mig när min dator "är skrot". Han vattnar våra blommor när vi är bortresta (och blommorna överlever). Torbjörns barn heter: Johan, David, Natasia och Leo.
Sist men inte minst, så har vi Christian som är född 1982. Det är den där killen som dukar upp med en gourmétmiddag till tjejerna. Gott vin (där frågar han sin pappa till råds). God mat (där får jag ha ett finger med i spelet.)
Valter & Vidar är hans gullungar.
Nu skulle jag vilja presentera min man också lite närmare, Örjan!
En livsnjutare, som fått även mig att tycka att det är vi värda. Vi har uppfostrat alla dessa barn (även om vi gjort det var för sig) gjort dem till självständiga fina människor som vi är mycket stolta över. Så det är VÅR tur nu. Vår tid att njuta av vad som finns. Och det vill jag lova, det gör vi verkligen.
Innan jag mötte Örjan år 2000 skulle jag bli nunna. Han tog då med mig till ett gammalt kloster med jordstampat golv, inget tak och väggar bara lite här och där. Och frågade: Är det så här du vill leva resten av ditt liv?
Och det är klart, det ville jag inte.
Jag hade ju träffat Örjan!
